om ganska exakt en vecka kommer min mamma ha flyttat ut från det hus jag har bott i sen jag var fem år. det hus som jag har hatat och älskat och känt mig instängd och fri som en fågel i. det hus som alltid har funnits som en frizon men som också har fått mig att känna mig som den ensammaste av alla. det hus som var ett fängelse när jag började högstadiet och bara ville hänga i stan med mina nya kompisar. det hus som sen jag flyttade hemifrån har varit den bästa och lugnaste och finaste plats jag vet. det hus som har de största äppelträden som ingen orkar ta hand om. det hus som aldrig någonsin har haft bra tryck i kranarna så att duschande har blivit helt olidligt för att schampot aldrig försvunnit ur håret. det hus som jag och min syster är övertygade om hushåller minst ett spöke och förmodligen fler. det hus som har omringat mig när jag fyllt dagbok efter dagbok om olycklig kärlek och missförstånd och drömmar. det hus som låg en enda minut från skolan och som gjorde att man kunde gå upp fem minuter innan man började och ändå hinna i tid. det hus som har så höga trösklar och så lågt i tak att man måste trycka ihop sig om man är en basketspelade pojkvän. det hus som har en hand intryckt i väggen precis där trappan når upp till andra våningen som man måste röra varje gång man går förbi. det hus som är så mycket trygghet och kärlek och lugn. det hus som har varit mitt hem. ändå tills nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar