hold her, tell her eveything's gonna be fine.

när jag var kanske 14 år och hängde på lunarstorm nästan jämt träffade jag hanna. jag minns inte hur det gick till, men vi gillade samma musik och jag tror att jag tyckte hennes presentation var så fin. den var fylld med låtcitat och en rad som sa “jag ska gifta mig med fran för han är underbar”. fran var såklart fran healy i travis. hanna avgudade travis som jag avgudade kent och för mig var dom något helt nytt. det här borde ha varit nångång mellan “the man who” och “the invisible band” och hanna lärde mig allt om bandet, om vilka låtar jag skulle börja med och när “the invisible band” släpptes var vi båda nog lika exalterade. och det här blev lixom början på någon stort för oss. under hela högstadiet var hanna en av mina allra viktigaste personer. hon fanns där när alla andra var upptagna med annat, hon fanns där när jag behövde någon som förstod hur viktigt det här med musik egentligen var och hon fanns där genom alla mina högstadiekillar som stundtals var dumma i huvudet och stundtals det bästa som hänt mig. och även om hon var så långt bort och även om vi aldrig träffats, åtminstone inte ansikte mot ansikte, så var hon en av de som stod mig allra närmast. när lunarstorm kändes tråkigt började vi skriva brev och skicka blandskivor till varandra och nästa alltid fanns travis med. 

idag bor hanna i london och vi har inte hörts på flera år, men i helgen när dansgolvet var som bäst på andra hannas kalas hittade jag “sing” i jockes playlist och jag kan fortfarande inte lyssna på travis utan att tänka tillbaka på den där tiden när hanna var bland det viktigaste jag hade.